Don't forget to be awesome

Längesedan.

2016-06-23 // 13:31:53 // Vardag
Nu var det ett bra tag sen jag skrev här, ska väl försöka bli mer aktiv men har verkligen haft fullt upp med att komma upp på benen igen efter alla bakslag. Och trots att jag är inneboende hos min bästavän från idag så känns livet helt okej. Jag kan nästan säga att jag mår bra igen. Att få bo själv har vart så nyttigt, det har gett mig perspektiv på livet och har gjort så jag har växt som människa. Innan var det bara självömkan och jag tyckte så synd om mig själv. Men nu när jag tvingats ta tag i det, har jag sätt hur mycket jag sårat människor runt mig. Främst min familj, men även andra i min närhet. Man blir så sinnessjukt egoistisk när man är deprimerad, för allting ska kretsa kring dig. Jag vart så iallafall. Jag börjar äntligen hitta tillbaka till mig själv och jag medger, jag är inte där jag vill vara i livet. Det är en bra lång väg dit, men jag ska kämpa. Jag ska nå mitt mål, för om jag ger upp nu.. Hur ska människor då kunna tro på att jag klarar det om jag inte gör det själv? Men jag klarar det. Har jag klarat en av de mest påfrestande sakerna psykiskt, klarar jag definitivt allt annat jag vill. Sålänge jag har tålamod och kan acceptera det som sker på vägen. 



Viktiga förebilder

2016-03-12 // 00:48:48 // Vardag
Har tänkt göra detta inlägg bra länge nu, men vet inte hur jag ska kunna formulera mig rätt överlag. Varför behöver vi förebilder egentligen? Våra absolut första förebilder är våra föräldrar, de viktigaste personerna i vårat liv. Men efter det? Varför eftersträvar man att vilja vara som te.x Queen B aka Beyonce? Förmodligen är jag nog ensammast i min åldersgrupp att vilja ha ett vanligt Svenssonliv. Arbeta på samma ställe hela livet, villa vovve Volvo liksom. Trots att jag nu är myndig så är mina föräldrar mina absolut största förebilder efter allt de gjort för mig och utstått på grund av mig. Jag älskar mina föräldrar över allt, oavsett hur mycket jag kan avsky dem vissa stunder ❤️



Jag är en kämpe.

2016-02-10 // 07:08:48 // Vardag, psykisk ohälsa
Ibland är det svårt att fortsätta vara stark, och nu har jag återigen gått in i en sån period. Jag klarar inte av att vara stark, jag vill inte vara bland människor, helst vill jag inte existera. Människor träffar mig och hela tiden påpekar dom vilken drivkraft jag har, att jag nästan jämt är glad. Men skulle dom se vad som pågår på insidan skulle dom inte säga det. Jag håller på att gå sönder, jag orkar knappt ta mig upp till skolan. Hur ska man finna den lilla ljuspunkten i vardagen som får en att vilja fortsätta? Detta är så ohållbart. Snart orkar jag inte mer. Jag har vart stark för länge. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg