Don't forget to be awesome

Att försöka bli frisk

2016-11-23 // 12:37:47 // Vardag

Att vara allvarligt sjuk är ingen dans på rosor, varken för den drabbade eller dennes omgivning. Jag har vart sjuk i flertalet år, jag minns helt ärligt inte hur det var att vara frisk. Det har vart så många olika faktorer att jag blev sjuk, men jag tror det var mitt själv hat som var den största anledningen. Jag ville alltid mer än jag klarade av och jag hatade mig själv varje gång jag misslyckades. Jag hatade mig själv när jag väl lyckades, för då mådde jag bara sinnessjukt dåligt efteråt för jag kört slut på den lilla energi jag hade kvar. Det är som att vara i ett konstant krig gentemot sig själv. Det finns så himla mycket hjälp att få idag, och jag har fått den nu på senare tid och jag mår så märkbart mycket bättre. Men jag har en lång väg kvar innan jag kan må bra igen. Jag har världens bästa familj, världens bästa syskon, världens bästa föräldrar (har ju ett par stycken 😁👌) och de bästa vännerna man kan få. Och jag förstår att de känner sig hjälplösa när jag går ner såpass mycket som jag har gjort denna period, jag är in sluten i mig själv. Men nu när jag har alla verktyg, kanske jag äntligen kan bli frisk. Det är långt dit, men snart har jag äntligen kommit dit. 💕


Att kämpa för någonting andra får framstå som omöjligt.

2016-10-25 // 09:09:15 // Vardag

Alltså, just nu kämpar jag för flertalet betyg för att kunna få en utbildning. Jag är alltså 18 år och går IM programmet. Många av er kommer förmodligen tänka "varför har hon inte tagit tag i detta tidigare? Det är ditt eget ansvar och du får skylla dig själv." Ja, det kanske jag får. Men det är inte mitt fel fullt ut, demonerna inuti mitt huvud är den största faktorn. Jag har vart konstaterat sjuk nu i ungefär fyra år -isch, ångest, återkommande depression, själv skade beteende men främst suicidal. Jag är relativt frisk nu, jag skadar inte mitt själv och jag önskar sällan att jag ska dö. Men jag har fortfarande en lång väg, men främst är det just nu dessa betyg som styr som stoppar mig. Ni kanske tror att vi håller på med de simplaste i ämnena, men det är tvärtom. Vi gör så mycket mer än man gör i högstadiet. Inser ni vilken press det sätter på eleverna? Jag kommer nog klara några ämnen detta år, men långtifrån alla. För jag är fortfarande så skör, och detta tempo gör att vem som helst kan krascha. Vad ni än säger, skolan är verkligen inte för alla. Jag kommer aldrig bli 100% frisk sålänge denna press ligger på mig, att en plats som ska vara trygg kan vara en sån triggande faktor. Jag som många andra förknippar skolan med ångest och det är en sak man måste arbeta med, men när man inte får det stödet från lärarna, vem ska då hjälpa till och motarbeta det?


Hej Natalie.

2016-09-29 // 21:08:30 // Vardag

Detta är ett blogginlägg riktat till en av mina f.d klasskamrater som drastiskt dog för snart tre år sen, snälla ha överseende med det. Hej Natalie, jag undrar hur du har det där uppe. Vi saknar dig här nere, livet har fortsatt men det har inte blivit detsamma sen du lämnade oss. Fick idag träffa hästen som olyckan med dig skedde, det var tungt. För det påminde om vad som egentligen hände den där dagen i april. Jag gav honom några pussar och kramade om honom från dig, jag vet att du hade velat det. Det är bara bra med honom. Men likt oss som kände dig, eller i mitt fall var bekant med dig, saknar dig. Vi saknar dig så jävla mycket här nere, men jag vet att du just nu spenderar all din tid med hästarna där uppe. Det var ju det du älskade, att vara i närheten av dessa fantastiska djur. Min medryttarhäst Jonte kvalade idag, och vet du? Han klarade det. Jag önskar du kunde vart här och dela den stunden med mig, men jag vet att du kollade över min axel. Jag hoppas du har det bra, vi ses någon gång. ❤


Tidigare inlägg